måndag 28 maj 2012

Bitterfi--a!

Varning för ovårdat språk och en jävla massa bittert gnäll!

Det här med att komma tvåa är definitivt inte min grej. Man ska ju för fan vinna! Det är väl därför man tävlar!? Kommer aldrig bli nöjd med en andra plats, oavsett var, hur eller mot vem.. Var det inte ens på VM.. En del blir överlyckliga och gråter över en pallplats, men nej så funkar då inte jag. Sedan spelar det ingen roll att alla säger; åhhh du var så duktig och tänk på att du fått barn och inte tävlat så länge, och varit sjuk och skadad och blablabla!! Jävla skit och undanflykter! Vore kanske bättre om någon gav mig en käftsmäll och sa; vakna upp! Va fan trodde du!? Du är inte bättre än så här!

Jag brukar bli taggad av att inte vinna.. Tänka nu jävlar ska det tränas dygnet runt! Igår blev jag bara trött, ledsen och bitter.. Tänkte typ lägga av.. Det har nog med att göra att min kropp är så sliten. Det krävs så sjukt mycket vilja och energi för att orka med alla smärtor och bakslag på vägen.. Jag räknar med att mina knän kommer bli bra någon gång, och just nu är de inget problem även om jag vet att det kommer smälla igen. Men höften.. Denna jävla höft från helvetet! Jag vill verkligen inte operera den! Jag vet hur dessa vidriga operationer går till och det är inget jag vill vara med om. Men det finns ju ingen återvändo.. Och när man väl har börjat operera så är det ju kört.. Få infektioner och tvingas äta antibiotika för all framtid som gör att magen pajar helt. Byta höft igen om tio år och igen tio år efter det.. Och sen är man redo för slakt.

Jag ska stå ut med den så länge det går men hur gör man? Sluta dansa = sluta leva. Har redan fått sluta rida, nu var det ett och ett halvt år sedan sist, och de sista gångerna kunde jag knappt gå dagarna efter.. Efter dansträningarna nu har jag inte ens kunnat bära min dotter upp för trappan på kvällarna. Denna konstant gnagande smärta som bara äter och äter, låsningar så fort man står still mer än några sekunder och så knivhugg rätt vad det är på det. Hata!

Trots höften så kunde jag faktiskt ge det jag hade på dansgolvet i helgen. Men vad hjälpte det. Noveltyn!! Hur i hela fridens namn kan man förlora mot någon som aldrig tävlat förut?! Åhh jag blir så arg så jag sprutar eld snart!! Nightcluben har jag mycket att förbättra i det vet jag. Ingen balans och ingen känsla. Men resten då. De andra kändes bra. Och inget har jag på film heller.. Satans orutinerat!! Måste ju ta fler privats, självklart! Ingen fixar det själv.. Men då blir jag så här, att hur mycket pengar ska man lägga ner när man inte vet hur länge man kan hålla på? Pajar mitt knä igen snart? Blir det operation av det då och i så fall får jag så ont i höften när jag ska börja om ännu en gång så jag inte pallar mer?? Blä blä!

Ja nu blir det iaf så här: vänta på resultatet av min MR på knät, och samtidigt ta ett snack med dr om höften.. Så får vi se. Jag ger mig inte så lätt, eller jag ger mig nästan aldrig. Men det finns gränser. Bryt ihop och kom igen! Slut på negativitet för idag! Tack å hej!

Ps. Det ser ut som en bomb har slagit mer här hemma. Tvättkorgen svämmar över, det är ostädat och all jävla packning ligger slängd överallt. Och jag tänker inte göra ett skit idag! Så det så!

2 kommentarer:

  1. Frida.... Jag förstår dig till 110%. Huvudsaken du vet att du är kanonduktig på det du gör.

    Jag borde inte säga något för jag kände exakt likadant efter Swedish förra året när jag blev sist. Vad fasen gjorde det att jag vann i WCS när jag var sämre än sämst i alla andra danser. Jag tog beslutet direkt att strunta i VM som jag hade siktat in mig på. Straffa sig själv är bästa sättet (enligt mitt eget huvud).

    Men sedan...när det gått ett tag så kommer suget ändå. Jag var superdeppig under VM när jag visste att alla var iväg till Kalkar. Men å andra sidan visste jag att jag skulle må dåligt att inte komma bland de 3 första. Självförtroendet är i botten minst sagt.

    Sedan har du sådan himla otur med dina skador och smärta. Jag lider verkligen med dig. Hoppas verkligen att du får ordning på det så du kan dansa fullt ut. För som jag sa...du är superduktig!!

    kram
    /Helena M

    SvaraRadera
  2. Tack Helena!
    Ja man har sina ups and downs.. Men jag deppar inte särskilt länge som tur är.. Redan när jag skrivit det där så lättar det liksom. Jag klarar inte av att gräva ner mig, och det är väl tur det.. Men det är svårt att inse att man inte alltid kan leva upp till sina egna krav och förväntningar..
    Hoppas du med mår bättre nu, och du vet ju att alla vill att du ska fortsätta tävla, för du är oxå superduktig!
    Kram

    SvaraRadera