Har hållt på den här ett tag. I närmare bestämt ett och ett halvt år. Men nu så. Sagan om när världens bästa Freja kom till världen. Håll till godo :)
Väntans tider kan vara segare än nånsin. Det kändes som jag skulle få ha magen kvar i all evighet och hade svårt att ta till mig att det snart verkligen skulle vara dags. Jag var som vanligt i stallet om dagarna och gjorde det jag kunde. Efter lunch blev det oftast lite jobbigt åt fötterna och jag gick hemåt.
Den sista november hade jag beräknat datum men den dagen passerade utan några helst tecken på att det skulle vara dags. Jag hade inte haft några som helst känningar, sammandragningar eller foglossningssmärtor under hela tiden och inte heller nu. Lika väl det då. Resten av veckan gick i samma stil. Gliringar från de flesta i omgivningen. "Inte dags att klämma ut den där snart!?" Jo men visst gärna för min del!!! Några idéer
på hur kanske!?
På söndagen så tyckte jag mig känna något ovanligt i bäckentrakten. Se där ja. En förvärk! Äntligen!! Det kändes inte så himla mycket, men tillräckligt för att jag skulle veta att något hände. Häftigt! Det gick några timmar.. Tjugo minuter emellan,. Tio, fem.. FEM!? Ska man åka in då? Ingen vatten eller så har ju gått.. Jag hade bestämt mig för att jag absolut inte skulle åka in i onödan. Inte hålla på att åka in och hem igen och hålla på. Ringde till förlossningen som sa att jo, kom in så kollar vi. Jaja.. Väskan klar sedan länge såklart. Johan var på g. Jag likaså. Värkarna var jämna och skapligt starka men inte jobbiga.
Urinprov, blodtryckskoll, mätare på magen.. Värkarna fortsatte i samma stil. Jag tyckte ändå att det kändes som att det lugnade ner sig lite men vi blev inlagda och fick eget rum eftersom de kom så tätt. Självklart så avtog värkarna efter några timmar. Så blev det som jag absolut inte hade tänkt mig. Åka hem igen med smärtstillande och insomningstablett.
Det kändes ungefär som att jaha, det var det. Nu blir det inget barn! Tog insomningstabletten och sov gott. Den andra struntade jag i. Värkarna var så gott som försvunna..
Måndagen kände jag ingenting. Hallå!? Det blev stallet några timmar som vanligt. Alla tyckte jag var tokig. Kring lunch åkte jag in på ett tidigare bokat besök på MVC. Allt bra där.. Lugna puckar. Hem igen och slappa lite.. Dessa väntans tider!!
Klockan blev runt fem på eftermiddagen och jag kände mig plötsligt lite yr och konstig. Började må illa, fick svårt att andas. Vad gör ungen!? Misshandlar mina lungor? Johan kom hem från jobbet. Fann mig halvliggande på golvet med huvudet i soffan. Jag var inte helt klar, fick kämpa mig igenom varje andetag."Nu åker vi in!" Propsade han. "Ska vi?" Sa jag. "Nej men jag ringer och pratar med dem först." Skulle absolut inte åka in i onödan. Envis. Jag pratar lugnt med barnmorskan. "Jo, jag mår lite konstigt.."
"Ja ni är välkomna om ni tycker att ni behöver komma.."
"NU ÅKER VI!!" Johan var nog den som var mest klarsynt i detta läget. Jag kunde knappt stå på benen.. Hade inga som helst värkar men så tungt med andningen och var nära att kräkas hela tiden.
Väl inne blev det samma procedur. Sköterskan tog det lugnt. Urinprov och blodtryckskoll. Ojdå. 200/100! Äggvita i urinen. Plötsligt var det både en och två läkare och barnmorskor där. Jag hade fått havandeskapsförgiftning och blev igångsatt på stört. En läkare som jag känner från jobbet, ingen favorit men okej då, tog hål på fosterhinnorna. Hon var hårdhänt och det var obehagligt. Varmt och blött när vattnet rann ut. Jag var öppen 3-4 cm och livmodertappen var utplånad så lite på g var det ändå. Klockan hade nu hunnit bli sju på kvällen.
Fick sedan droppnål i armen och det värkstimulerande droppet sattes igång. Ingen fara än så länge. Värkarna kom tillbaka men var inte så farliga, och illamåendet hade släppt lite. Blev oerhört hungrig eftersom jag inte ätit sedan på förmiddagen men fick varken äta eller dricka eftersom de inte visste hur jag och bebis skulle ta det hela och risken för kejsarsnitt fanns där.
Vi kom in på vårt rum och tiden gick. De vred upp droppet undan för undan och värkarna började bli jobbiga. Johan gick och köpte kvällsmat till sig själv och även lite till mig utifall jag skulle få börja äta. Det fick jag inte.
Det blev dags att prova lite olika metoder för att lindra smärtan. Jag var helt på det klara med att klara mig med så lite som möjligt. Vid 22-tiden så hade jag värkar med tre minuters mellanrum. När det närmade sig midnatt så började det dock bli riktigt jobbigt. Beslöt mig för att ställa mig i duschen och stod nog där gott och väl över en timme. Duschade så hett så det knorrade sig i skinnet men det lindrade verkligen. Under tiden tog sig Johan en tupplur i min säng. Det är ju jobbigt att föda barn ;)
Efter duschen var det bara att fortsätta stå ut. Klockan var runt ett på natten och jag var nu öppen sex cm. Lustgasen tyckte jag inte lindrade just nånting men jag sög i mig allt jag kunde iaf. Nu började det bli riktigt outhärdligt. Jag stod på golvet och halvlåg över sängen med överkroppen. Det blev min melodi. De tyckte jag skulle prova att studsa lite på en sån där stor boll men nej tack. Inte läge för det, varken för mina höfter eller för att lindra värkarna. Droppet gick för fullt och värkarna gick in i varandra. Jag hade svårt att avgöra när den ena slutade och nästa började. Allt var bara en enda stor intensiv smärta och nu ville jag bara därifrån. Snitta mig, gör vad som helst bara jag slipper den här skiten!!
Det blev dags för undersökning igen och jodå, nu var jag fullt öppen. Från sex cm till tio på bara en timme. Inte konstigt det var lite jobbigt då. Dock så låg bebisen inte tillräckligt långt ner ännu så fick inte börja krysta än. Bara att stå ut en stund till.
Nu började en period med nål-strul utan dess like. Nålen i armen slutade funka. Halleluja för mig, värkarna avtog så jag fick vila. Blev däremot stucken, om och om igen och alla nålar gick subkutant. Vafan, så svårstucken är jag inte. När de väl fick i någon nål som funkade och värkarna satte fart igen så började liten där inne bli påverkad av de kraftiga värkarna. Droppet minskades -värkarna avtog, droppet ökades - lillen blev påverkad. Så höll vi på ett tag. Barnmorskan sa tillslut att nu måste det hända nåt. "Bebisen måste ut, du får börja krysta".
Men innan det, mitt i allt, så var man tvungen att kissa oxå. Skämtar de? Ja det är ju väldigt lätt att sitta på nån toastol och försöka kissa när man har så ont så man knappt vet vad man heter. De fick tillslut tappa mig och det märkte jag knappt av. Klockan var nu 03.35 och jag fick ta plats i den ljuvliga förlossningssängen. Eftersom min höft är paj så låg jag lite halvt på sned men det gick bra det med. Off to work!
Ja jävlar, vad jag tog i! Här nog aldrig tagit i så mycket i hela mitt liv. Hur det kändes? Som att man var så uttänjd så man höll på att gå av på mitten. Det sved utav bara satan. Men det var ingenting jämfört med värkarna. Nu kunde man ju göra något åt saken. Om man jämför med andra så gick nog mitt krystningsarbete väldigt fort. Någon timme bara. Men ändå inte tillräckligt fort för bebis mådde inte bra och de ville ha ut den fort, fort. De började hota med sugklocka och plockade fram grejer för det, men nähädu, no way Jose' att jag skulle ha nåt sånt i mig. Fy fan! Tog i så att ögonen höll på att ploppa ut, i själva verket gjorde de nästan det, iaf så sprack blodkärlen i dem så hade röda ögon i flera dagar efteråt. Och sån träningsvärk! I precis hela kroppen! Till och med i ansiktet! Men istället för att ögonen ploppade ut så kom det efterlängtade lilla underverket äntligen till världen!
Tisdagen den 6/12 2011 klockan 04.42 föddes en liten tjej på 51cm och 3650g!
Så himla overkligt men ändå så naturligt och precis som det skulle vara.
Minns inte att hon skrek ens utan mest att hon snackade lite. Men Johan säger att hon skrek för fullt när hon kom ut. Jag kanske inte riktigt var med i matchen. Kommer inte ihåg att jag krystade ut moderkakan heller. Det gick nog väldigt fort och ganska lätt. 04.46 kom den ut enligt journalen. Jag syddes med fyra stygn och det var hur lugnt som helst.
Efter en stund när navelsträngen var klippt (gjorde pappa såklart), vikt och längd taget och allt annat kontrollerat så kom hon till mig. Vilken känsla! Känner efteråt att det var synd att vi inte filmade. Man glömmer så fort. Skulle vilja uppleva det ögonblicket om och om igen!
Vi fick en stund i lugn och ro tillsammans. Lilla tjejen började dia nästan med detsamma och jag vilade en stund. Frid och fröjd! Johan var såklart tvungen att åka till stallet så jag fick ensam avnjuta den berömda frukosten som var hur god som helst! Fuskade iväg några sms till mina syskon och ringde till mor och far fast man inte fick ha mobilen på förlossningen. Who cares i ett sånt läge? Det var fullt på bb så blev kvar där i ett par timmar och man vill ju berätta liksom :)
Medan jag väntade på vår flytt så låg jag mest och funderade på vad hon skulle heta och inget av namnen vi hade diskuterat tyckte jag passade. Tillslut kom det till mig; Freja! Skickade ett sms till Johan och jodå, så fick det bli.
Freja Nellie Elise. Välkommen till världen! <3
