söndag 3 juni 2012

Gamle Molle på äventyr..

Oj vilken helg det har varit! Tyvärr mest jobbig och påfrestande men den slutade iaf ganska bra!

Behöver väl knappast nämna vädret.. Men gör det ändå. Helt galet.. Fem plusgrader, storm och ösregn.. Juni som ska vara sommar lixom. Slog på tvn på lördagsförmiddagen och insåg att det fanns de som var mer utsatta än andra. Stockholm maraton-löparna hade precis påbörjat sina 42km, iklädda mössa och vantar.. Etioperna var i chock. Jag var åskådare där för några år sedan, och då satt vi inne på stadion i skuggan och svettades. I år var det nog ingen som svettades. Inte ens de som sprang..

Jag och Freja trotsade ändå vädret och gick ner till stallet en sväng. Tänkte att Molle ville säkert gå med hem, han brukar inte ens vilja sticka ut nosen när det regnar och blåser.

Hästarna var redan på väg in och lika skönt det för dem. Johan frågade direkt när jag kom in i stallet om jag sett hunden? Och det hade jag ju självklart inte. Hade inte en tanke på att han skulle vara någon annanstans än inne i värmen. Men nejdå. Det visade sig att en löptik var lös och hade sprungit förbi stallet. Molle var inte sen att haka på och vips hade turturduvorna sprungit all världens väg. Någon såg dem bortanför travbanan och ringde Johan och han stack direkt dit och kollade efter dem men de hade redan vandrat vidare någonstans i skogen. Molle är nog vida känd här ute eftersom han är typ världens mest bortskämda hund och nästan som en maskot på travbanan. Han går sina rundor i stallarna och äter korv och leverpastej och vettesjutton allt. Jag har haft bra pli på honom genom åren men nu när han blivit så gammal och han är med alla möjliga människor i stallet så har det blivit lite si och så.. Han blir fjorton år nu i sommar och åldern börjar göra sig påmind. Han är stel i bakkärran, trött för det mesta och hör nästan ingenting längre. Men när det är någon som löper så försvinner helt plötsligt alla krämpor och han blir piggare än nånsin. Så till att börja med så var jag inte så himla orolig.. Han flirtar väl en stund med henne och kommer hem sen..

Men tiden gick och så fort hästarna var inne så började vi åka och leta efter dem. Vi fick kontakt med tikens ägare, som även hon var ute och letade. Hon hade inte sett dem nånstans så det var svårt att veta var vi skulle börja. Men vi utgick från där de sågs senast och började åka i omgivningarna. Jag vet ju vart molle brukar hålla till, men det blir ju lite skillnad när han inte är ensam. Hade dessutom fått veta att tiken var en ung och pigg jakthund, som alltså kan springa flera mil utan att bli så himla trött. Lite skillnad mot vår gamle herre som nöjer sig med en promenad fram och tillbaka till stallet varje dag.. Polisen blev underrättad, alla grannar och bekanta runt omkring. Vi var fyra bilar och några till fots som letade men icke! Hundarna var spårlöst borta. Eller ja nu är det ju inte så svårt att vara spårlöst borta en dag som denna då det stormar och regnar sidleds, och det finns mycket skog och mark runtomkring här.. Vad gör man!?

Kvällen närmade sig och det började mörkna på. Vi hoppades på att någon tagit hand om dem eller att de tagit skydd nånstans.. En tröst var ju ändå att de var tillsammans, så lilla gubben inte ligger helt själv nånstans. Då händer det! Klockan var runt halv tolv igår kväll då tikens ägare ringer och säger att någon kommit hem med henne! Bara henne.... De hade haft någon form av fest borta vid golfklubben då de plötsligt såg en liten vovve irra omkring. En av festdeltagarna kände igen henne och körde hem henne. Någon molle hade de dock inte sett till!

ÅNGEST!!!!!

Jag satt hemma och kände mig hjälplös.. Johan var ute och åkte och gick och ropade (gallskrek för att han skulle höra) ända till ett i natt. Hur stora är oddsen på att hitta honom mitt i natten liksom? Om han inte hade lagt sig någonstans så skulle han ju fortfarande varit med henne.. Det blev inte mycket sömn inatt. Ju mer det stormade och regnade desto mer ångest fick jag. Lilla stackars gubben är ute helt själv säkert långt bort hemifrån.. Fyy. Jag brukar bli mest förbannad när han rymmer men det här var ju helt annorlunda.. Det var länge sedan sist nu och har har lugnat ner sig betydligt som pensionär.

Freja vaknade sex på söndagsmorgonen och strax därefter var vi ute i bilen igen och letade.. Har upptäckt att det finns ungefär hundratusen vägar här ute.. Och lika många privata vägar och stigar.. Suck! Ingen vovve. Såg däremot ett antal rådjur och fasaner, en katt och en grävling. En bra stund senare åkte jag hem igen och bytte med Johan.. Jag åt frukost, matade Freja och roade henne ett tag innan vi tog vagnen och gick ut igen. Inte så lätt att gå offroad med barnvagn men hade inte ro att vara inne.. Syster Ellen med familj ringde och sa att de var på väg för att hjälpa oss leta! Härligt! Kunde behövas lite hjälp och stöd..

Jag och Freja gick bortåt skogen bäst vi kunde. Efter ett par timmar började det dock regna igen så fick dra oss hemåt. Pratade med Johan och han var blöt, kall, less och hungrig. Och ingen hund i sikte! Han skulle ge sig hemåt för matpaus om en stund.. Men då ringde telefonen!! Dolt nummer! Polisen! De hade fått ett samtal från dam som hade hittat en väldigt trött och ledsen svart-vit vovve med nithalsband. Av ren tur hade hon åkt ut till sin sommarstuga för att titta till den efter stormen. Det var lite drygt en mil härifrån, längre bort än vi letat och bortanför en väg vi aldrig hade hittat. Där bakom en husvagn låg lille molle. Jag ringde damen och förstod direkt efter hennes beskrivning att det var han. Hon sa att han var skadad och inte kunde gå, men hon hade lagt på honom en filt och gett honom lite att äta och dricka. Johan fick vägbeskrivningen och åkte dit på en gång. Mollepojken lyfte på huvudet när husse kom men ville inte resa på sig, så han fick lyfta in honom i bilen och så äntligen, efter ett och ett halvt dygn vad han hemma igen! Kanske någon tycker att vi borde åkt direkt till veterinären men vi ville kolla läget själva först, låta honom komma hem till tryggheten och se hur han mår..

Han verkar inte vara skadad utan mest sliten. Förståligt. När Johan satte ner honom hemma så gick han faktiskt några steg, till sin favoritplats, och där la han sig med en suck och somnade på en gång. Han har ätit och druckit (liggande) och så hjälpte vi honom upp så han har varit ute en kort sväng och kissat. Han är väldigt trött och nedslagen. Det blev nog inte riktigt som han hade tänkt sig när han följde med tjejen ut i skogen.. Men nu är han iaf hemma igen! Med sin familj! Inte ensam nånstans ute i det blöta och kalla. Och han har fått sin medicin som hjälper honom med lederna. Veterinären träffar vi flera gånger i veckan i stallet så hon finns att tillgå om det skulle behövas. Finaste Molle får visa själv de närmaste dagarna hur han vill ha det och om han orkar återhämta sig från detta <3

Positivt med det hela är ju att jag fick träffa min kära syster och Freja sin kusin Astrid :) ja pappa Torbjörn var ju oxå med. Lilla Astrid hade vuxit massor sedan sist jag såg henne, men sån liten snuttis hon är jämfört med våran klump.. Gostjejer :) vi åt mat och fikade med jordgubbs- och rabarberpaj och kurade ihop oss i soffan ett par timmar och så fick helgen ett bra slut ändå!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar