Igår var Molle ute och sprang lite för mycket. Han blev lite stel som vanligt men åt och drack, va ut en sväng igår kväll och sov som vanligt inatt. Imorse var han svår att få upp på benen, men så kan han vara vissa morgnar.. När han började gå så märkte jag dock att något inte stod rätt till. Han vinglade hit och dit, kunde inte styra vart han skulle gå och ramlade omkull flera gånger. Jag hjälpte honom in och han la sig i köket. Erbjöd vatten och mat men han ville inget ha. Han pussade mig litegrann men det var som att han inte kunde styra huvudet som han ville heller, utan det föll åt sidan.
Jag tog nog beslutet nästan på en gång, men väntade tills Johan vaknade och han fick se oxå. Vi försökte få upp honom en gång till men nu bar inte benen alls. Han skakade och krampade nästan. Vi bar in honom på sin favoritplats på fårskinnet där han fick ligga och vila. Men när han såg att Johan skulle åka till stallet så ville han följa med och blev så besviken när han inte kunde komma upp. Stackars lilla gubben!
Johan ringde direkt till vår veterinär innan han åkte och hon skulle komma så fort hon kunde. Det tog någon timme och jag försökte ta hand om Freja samtidigt som jag försökte förbereda mig så gott jag kunde.
Efter en stund så började Molle kräkas massor och krampa, för att sedan lägga sig ner och somna. Kände att vi tagit rätt beslut.. Visst kanske han skulle kunna återhämta sig från detta med om han fick hjälp och tid, men han är 14 år och 3 månader. Det är så himla svårt att ta det där sista beslutet! Ångest!
Johan ringde efter någon timme och sa att han och veterinären var på väg. Freja hade nyss sovit sin förmiddagslur och vaknade precis, och även Molle hade vaknat igen. Johan tog Freja och lät mig sitta med Molle.
Veterinären kom, och Molle såg så väl att hon kom. De ses ju ofta i stallet så de känner varandra, men hon är aldrig hemma hos oss så lite konstigt var det nog. Han fick på en gång en spruta med morfin och lugnande och han skrek till när hon sprutade. Det var det jobbigaste ögonblicket nånsin. Efter det låg han med huvudet i mitt knä och blev tröttare och tröttare. Precis innan han somnade så lyfte han på huvudet och gav mig en puss. Älskade lilla vovve!!
Han sov skönt när han fick de sista sprutorna. Veterinären lyssnade på hans hjärta efter ett tag och konstaterade att det slutat slå. Jag satt kvar hos honom länge och borrade in mitt ansikte i hans päls. Hur ska man kunna inse att det är för sista gången!?
Min fina älskade Molle! Så mycket vi har upplevt tillsammans! Saknaden är total. Så småningom kommer det antagligen kännas bra att han hade ett sånt underbart bra liv, att vi tog rätt beslut i rätt tid och att vi kommer minnas alla bra stunder. Men just nu är det bara tomt, tyst, konstigt, sorgset, ledsamt och väldigt jobbigt..
Vila i frid min fine vän! Spring efter alla löptikar och fånga alla bollar som finns i himmelen!















Ursch, fy o tvi vad hemskt. Jag fick tårar i ögonen av att läsa din text. Du skriver så fint. Jag kände inte Molle men jag kan förstå känslan. Fy vad hemskt att behöva ta ett så tufft beslut samtidigt som det var det enda rätta för honom <3 Du är stark!
SvaraRaderaTack Cissi! Ja det är hemskt. Så tomt, går inte riktigt att förstå att han är borta.
RaderaFina Molle! Ja han hade det bästa liv man kunde ha, med en sån go familj och alla i stallet han kunde hälsa på och få godbitar av. Vilket fritt liv för en hund. Har sagt varje gång jag behövt fatta beslutet att ta bort ett av mina djur att aldrig mer, men sen så står man där och väljer ut en ny lite valp som får ett bra hem hos oss. Och har man jakthundar så kan jag lova att man är sjukt nervös varje gång dom är i skogen med husse. Bamse har ju blivit uppsprättad två gånger redan och han är ju bara 2,5år...huga. Nu är det dax igen att börja jaga och jag får sitta på nålar och vänta på samtalet att nu har hunden gjort sig illa igen. Eller så kommer det inte och han klarar sig bra. Skönt att vi har skyddsväst till honom, men det skyddar ju inte mot bilar :( Vill inte att han ska jaga, men han är ju född till det och skulle må sjukt dåligt om han inte fick vara med när husse går ut i skogen. Många gånger har jag önskat mig bara en vanlig hund som kan ligga vid mina fötter och vara nöjd med långa promenader och den tiden kanske kommer nån gång. Tänk att gamla Molle kunde se ut som en liten valp när du rakade av honom pälsen :) Söthunden. Han kommer alltid att finnas i minnet även om det bleknar med tiden och det kommer ta ett bra tag att förstå att han faktiskt inte kommer tillbaka. Låt det få ta den tid det behöver.
SvaraRaderaKramar från oss alla
Ja man försöker förbereda sig och jag har ju vetat att dagen skulle komma för eller senare. Men när det väl är dags så är det lika jobbigt ändå. De blir ju verkligen som familjemedlemmar. Förstår att det är jobbigt när de är i skogen, men skönt att de får göra det de älskar.
RaderaJag hoppas inte minnena bleknar för mycket! Nu när man kanske kommit över de första hemska dagarna så får jag dåligt samvete över att jag kan vara lite glad igen, och är livrädd över att glömma bort honom..
Kram till er