Imorgon är det dags! Johans årliga semestervecka och mot Gotland bär det av.. Vi har inte packat färdigt på långa vägar men eftersom det nu blev släpvagn så är det väl bara att slänga in lite av varje imorrn bitti innan vi drar. Vad vi sen har glömt lär väl visa sig ;) Skönt att kunna sitta i bilen utan att trängas iaf, och Molle får hela bakluckan för sig själv vilket är bra eftersom han får vara i bilen under båtresan. Han ligger mycket bättre där, sover hela resan och har sin vattenskål och ett tuggben om det blir tråkigt, än om man ska släpa upp honom bland allt folk och alla andra djur i djuravdelningen. Då blir han yr och kan inte slappna av en sekund. I början när vi åkte över smög jag ner så ofta man fick för att titta till honom, men han sov alltid så nu gör jag det sällan. Han är världens finaste vovve på det viset. Lika när man lämnar honom hemma. Går och lägger sig och rör inte en fena förrän man kommer hem igen. Min gamle Molle <3
Imorse blev det än vända till gymet igen. Rygg och axlar, och sedan lite balans och dans! Kroppen kändes riktigt skapligt, det tar sig!
Trodde du ja!
Efteråt skulle jag ner och träffa doktorn. Var in till Ortopeden häromdagen och tyckte det var dags att jag skulle få svar på min magnetröntgen jag gjorde för två månader sedan! Och jag fick en tid på en gång ;)
Jag fick träffa en av överläkarna som jag känner till och gillar. När han kom ut och hämtade mig så sa han, "du kan hoppa in nu." Hoppa? But why? Han blev mäkta förvånad när jag kunde gå som vanligt. Jag förstod varför när han visade bildena på mitt knä och förklarade. Menisken hade gått nästan helt av, hade lossnat helt från sin plats och lagt sig innanför korsbandet. Man ska inte kunna stödja på benet av en sån skada, man ska ha jävligt ont och inte kunnat räta ut det alls. Ungefär så som jag haft det till och från i två års tid, även om det varit "bra" en längre tid nu. "Vad förvånad du ser ut!" Blev läkarens nästa ord efter att han förklarat läget. Ja, vad ska man bli liksom.. Eller ja, jag visste ju att nåt var knasigt men nu har det ju varit bra så länge, så tänkte väl att det läkt ihop av sig själv eller nåt, inte vet jag ;)
Iaf så är det operation som gäller. Helst så fort det bara går. Det sker förslitningar på brosket hela tiden eftersom menisken inte skyddar, och det är stor risk att det smäller till ordentligt snart, och då lär det ju kännas. Hejdå Gotland, tänkte jag, men jag fick ju bestämma själv hur jag ville göra så jag åker dit först iaf, och så blir det operation när jag kommer hem igen. Får hoppas det blir så snart som möjligt då. Jag vet hur det funkar med operationerna och det kan dra ut på tiden om det vill sig illa och kommer akuta emellan, men jag vet oxå hur mina kära kollegor sliter och försöker hinna med så många det går och ändå göra ett så bra jobb som möjligt. Jag fick välja om jag hellre ville bli opererad i Katrineholm, för att få vara en "anonym" patient, men what the heck, klart man vill ha de man känner på salen! Ska nog få sova under operationen, eftersom jag är opererad i ryggen och det kan bli lite trångt med spinalen, och det gör mig ingenting! Sällan har jag sovit så gott som i narkos! Ja, vi får se när och hur det blir. Jobbigt efteråt såklart, med rehab och samtidigt ta hand om lillan. Det får ordna sig på nåt vis..
Jag bad förresten herr doktor att slå en blick på mina röntgenplåtar av höfterna från 2010. Doktorn som jag fick resultatet av då har jag inte det största förtroendet för och jag ville få lite mer åsikter om vad jag kan vänta mig i framtiden. Han tittade på plåtarna och ruskade på huvudet. "Ja, vad vill du höra?"
Ähum, tja..?
Hans dom: Högersidan ser rätt så bra ut. Börjar komma lite förslitningar runt höftkulan. (Hade ingen aning om att den var det minsta sliten, men där ser man..) Vänstersidan är helt slut. Det är inga som helt tvivel på att det blir operation och protes. Höftkulan är ojämn och brosket slitet, det börjar även bli förslitningar både ovanför och nedanför kulan. Det är bara jag som avgör när jag inte står ut längre och vill ha operationen. För deras del kan jag få den när som helst.
Alltså hur verkligt blev det inte nu då. Fy blä. Så länge jag kan dansa blir det ingen operation för mig iaf. Så mycket vet jag. Sen får vi se.. Ska göra en röntgen i höst, när det gått två år sedan den förra, för att se hur det ser ut nu, och på så vis kunna förutspå lite av en framtid.. Går det snabbt eller sakta utför liksom?..
Ja, det blev mycket att bearbeta nu. Får ta en sak i taget. Först semester, sen knä. Just nu So You Think You Can Dance på tvn.. Helt makalöst duktiga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar