Graviditeten

Så har jag äntligen fått ändan ur.. En av de mest betydelsefulla perioderna i mitt liv.. Håll till godo :)
 
 
Det var början av mars det hände.. Jag var mitt i en träningsperod inför kommande tävlingssäsong och även om jag visste att det kunde bli verklighet så törs man ju knappast hoppas.. Så under tävlingen i Berlin i mitten av mars gav jag som vanligt allt, även om jag skippade drinkarna den här gången.. Mina kära vänner ifrågasatte inget då jag skyllde på värktabletter men har i efterhand fått veta att de undrat lite i smyg..
 
I början av april var det dags att testa och där kom det.. Ett litet streck som betyder så mycket! Johan som är känslomänniskan själv suckade lite lätt och utbrast, åh herregud, nu är det slut på friden..
 
Inte långt därefter kom det typiska morgon-illamåendet. Det smög sig på och höll sig i från och till i tre månader. På grund av röntgen och annan utrustning på jobbet visste snart de flesta av kollegorna om mitt tillstånd. Det kändes lite konstigt att många som jag bara känner lite ytligt visste, men inte min familj, med undantag av mina systrar som har vetat om hela tiden..
 
I vecka nio var det dags för första ultraljudet, och det var såklart spännande men jag hade ändå ett lugn inom mig. Och jodå, där fanns ett litet hjärtslag, en snabbt flimrande liten punkt i den lilla varelsen som skulle förändra våra liv.. Man kunde redan nu ana huvudet och kroppen och det kändes skönt att höra att när allt ser bra ut nu så minskar risken för missfall betydligt. Jag fick med bilder hem och man kände sig hur stolt som helst över dessa första kort på vår framtid..

v9.. Ett litet pyre!

 
Det var därefter tid för att boka det första mötet med barnmorskan, ytterligare ett tecken på att detta var verkligt! I vecka tolv var jag på första besöket, som innebar invägning, urinprov, blodprov, blodtryck och en hög med information. Alla värden var bra så långt och efter vecka tolv kändes det ännu lite mer säkrare. Men än hade vi inte berättat för omvärlden, förutom några få vänner.
Illamåendet avtog några veckor efter det och samtidigt började magen växa så det syntes! Fantastiskt!
 
Jag ville så gärna göra mitt andra ultraljud lite tidigare än i normala vecka arton, eftersom den veckan var midsommarveckan och vi precis då skulle hälsa på min familj hemma. Min käre far skulle ingå äktenskap med sin Pia och vi skulle fira sedvanlig midsommar både här och där. Mina önskemål genomfördes och jag fick redan i vecka sexton göra det andra ultraljudet. Lite tidigt eftersom man inte ser lika bra hur pyret utvecklats men ändå tillräckligt långt fram för att se att allt är som det ska.
 
Jag satt ensam utanför dörrarna till förlossningen, där ultraljudet skulle göras. Det var nog runt den här tiden som jag började känna mig gravid på riktigt. Magen syntes såpass att de som inte visste något nu vågade fråga, eftersom de trodde sig kunde avgöra att det inte var några godiskilon som hade smygit sig på utan en mycket trevligare anledning än så. Jag var inte så nervös innan, utan hade snarare en rätt så behaglig känsla inom mig. Och ultraljudet gick alldeles utmärkt. Den lille var pigg och gjorde gymnastik i magen, och vi fick några fina bilder på pyret i profil. Barnmorskan frågade aldrig om jag ville veta könet, och jag frågade inte heller. Det sparade vi tills Johan äntligen var med, vilket vill säga vid själva förlossningen ;)

v 16.. En vilde :)

 
Så var det äntligen dags att åka hem till familjen för att berätta den stora nyheten. Jag hade gjort iordning ett försenat morsdag-kort till mamsen och ett bröllopsgrattis-kort till far med bild på den lille och en hälsning till mormor och morfar att "vi ses i november!'
 
Syster Sofia hämtade mig vid tåget och det var med stor spänning vi åkte hem mot mors och Peters hus. Skulle hon misstänka något? Hade någon av mina systrar försagt sig? Kom hon ihåg att jag varken ville ha snaps, cider eller vin i påskas när vi var hemma? Skulle hon se magen innan jag hann säga något? Jag var nu i vecka sjutton och magen syntes rätt så tydligt, trots att jag hade dragit på mig en stor bylsig huvtröja. Mamsen var som vanligt ute i trädgården och pysslade. Och hon kom lika glatt som vanligt fram och gav mig en kram. Inga konstigheter så långt.. Jag backade undan och började gräva i väskan efter kortet. Kunde inte hålla mig längre. Och syrran tog fram mobilkameran för att filma "the big moment". Mor beklagade sig roat när hon fick kuvertet, "jag som redan fått morsdags present, jag behöver inte ha något mer". Och sedan öppnade hon..
 
Tappa hakan brukar man ju säga om de som blir lite lätt förvånade. Men här kom det uttrycket verkligen till sin rätt. "VA!?!?!?!?" utbrast vår käre mor! "Är det så!?!" så rusade hon fram till mig och stirrade på min mage..
 
Så var det första avslöjandet gjort. Positivt får man väl säga. Mamsen blev mycket glad och väldigt överraskad. Hon hade inte anat det minsta, och var imponerad över att varken jag, Ellen eller Sofia hade försagt oss.
 
Nästa person att bli överraskad var då vår far. Han såg inte ut att ha några särskilda förhoppningar när han öppnade mitt kuvert, och verkade inte förstå vad han läste när han vek upp kortet. Utan att få fram så mycket mer än lite mummel så gick han raka vägen fram till mig och gav mig en lång, varm kram, med glädjetårar rullandes ner för kinden. Jag behöver väl inte säga att han blev glad. Och så även Pia. Den bästa bröllopspresent de kunde få <3
 
Övriga familjen fick också veta nyheten den här helgen och alla blev glada såklart, såvitt jag vet iallafall, och vi hade en mysig midsommar med bröllop och fest och allt.

Vecka 18. Hur kunde familjen INTE se denna mage?! ;)

 

Sommaren gick i rasande fart, och magen växte lika så. Strax efter vecka sjutton hade passerat så tyckte jag mig känna lite pirr i magtrakten. Och visst hade jag rätt, för snart pirrade det mer och mer, pirret blev till små strykningar, fladder och så småningom sparkar. Från första stund var det en liten vilde där inne. Framför allt på kvällarna när jag själv började lugna ner mig men sedan även på morgnar, dagar och nätter.. Antar att en aktiv mamma även ger en aktiv bebis, och det ville jag gärna ha.

 
I slutet av sommaren var vi till Gotland på vår sedvanliga semester och det var en skön vecka . Än hade jag inga direkta krämpor, illamåendet var borta och jag hade inte heller gått upp så mycket i vikt. Den 5e augusti sa vågen en ökning på 6kg och det var inget jag kände av, mer än att magen hade växt lite. Något som jag dock inte var så glad över var mina åderbråck och sprängda blodkärl på benen. Stödstrumpor blev ett måste, men en del satte sig ju oturligt ovanför knäna också.
 
I början av september var det Swedish Open i Stockholm, och jag gjorde mina sista dansinsatser på tävlingsgolvet för det året. Det blev bara koreografi, inte så ansträngande men väldigt roligt och det blev inte sämre av att få vinna :) Och det blev två tjockisar i samma hotellrum den helgen eftersom en av mina närmaste vänner Birgitta var i samma tillstånd som jag! Härligt!
 
 
Jag jobbade tills det var två månader kvar till beräknad förlossning. De allra flesta på vårt jobb går då, eftersom det kan vara rätt så tungt och slitigt och dessutom stressigt vid akuta operationer.. Hade nog kunnat jobba ett tag till, och det var med stor sorg jag lämnade mitt arbete den sista dagen, men det var ändå skönt att vara hemma och pyssla, och speciellt eftersom vi hade köpt vårt fina hus och snart skulle flytta!
 
Flytten gick bra, jag kunde ju inte hålla mig lugn och bar säkert mer än vad många tyckte att jag skulle, men vad gör man? Vill ju bli klar nån gång och jag kände mig pigg.. Det var lite jobbigt att bygga ihop alla Ikea möbler vi köpte, svårt att andas när man ska böja sig ner och jobbigt att kräla runt på golvet, men det blev gjort och både jag och bebis mådde bra vad jag kunde känna. Vi blev klara med flytten ungefär en månad innan det var dags och hann bo in oss och fixa pyrets säng, skötbord och annat smått och gott ;)
 
Trots nytt hus att pyssla i så kände jag mig rastlös och var i stallet åtminstone ett par timmar varje dag. Var helt övertygad om att det var bättre att hålla igång och röra sig så mycket som möjligt än att jäsa i soffan och smälla i sig massa onyttigheter. Jag åt som jag gör normalt under hela graviditeten och fick inga direkta cravings heller.. Kanske att det blev några fler mazariner än normalt? Ja.. Det blev det nog ;) men å andra sidan blev det mycket mindre choklad, som inte alls smakade lika gott som det brukar!! Men det där att äta för två det skippade jag. Bebis växte som den skulle och jag var inte så himla hungrig helt enkelt, så varför moffa i sig i onödan?

Vecka 35. Inte allt för stor :)

 

Jag hade gått upp 13kg i v36. Fick en hel del vätska i ben och fötter och nu var det gympadojor som gällde, tillsammans med stödstumpor. Efter morgonutsläpp av hästarna och ett par timmars stallskötsel så var man skönt trött i kroppen och kunde med gott samvete promenera hem till vårt lilla hus..
 
En av dagarna hände dock det som inte får hända. En av våra hästar var inte riktigt på humör, kastade upp ett av frambenen och tjongade till mig i magen. Nej visst man kan låta bli att hålla på med hästar, man kan låta bli att dansa eller gå på promenad utifall man snubblar och ramlar på magen, man kan låta bli att åka bil utifall man skulle krocka, man kan låta bli att röra sig överhuvudtaget. Upp till var och en. Självklart blev jag livrädd, trots att jag kände att liten levde om som vanligt där inne. Jag ringde förlossningen och fick komma upp och kontrollera att allt var som det skulle. De sa på en gång att magen är en jättebra förvaringsplats för bebisar och de tål mycket mer än vad man kan tro. Jag fick ligga där någon timme för att kontrollera hjärtljuden och de gjorde även ett ultraljud.
 
Läkaren var bekant från jobbet och efter att han sett att allt såg bra ut så flinade han lite och frågade om jag hann se vad det var för kön på barnet? "Neeej" svarade jag, "jag tittade inte så noga och jag vill inte veta!"
"Då säger jag inget då?" frågade han igen och skrattade lite. Jag ruskade bara på huvudet. Ultraljudet gick superfort, och eftersom han såg så fort vad det var så var jag från den stunden säker på att det var en kille.
 
Eller jag ska väl säga som det var; jag har alltid velat ha en tjej, och hade hela tiden en känsla av att det var en tjej. Kunde inte tänka mig att jag skulle få något annat. Så därför försökte jag förbereda mig på att det skulle vara en pojke. Men utåt sa man ju det som alla säger, bara det är friskt och mår bra så spelar det ingen roll.. Eller? Jag hade säkert blivit överlycklig över en liten pojke med, åtminstone hoppas jag det. Det vore ju förskräcklig annars. Har fått veta i efterhand att Johan med ville att det skulle vara en tjej. Vilken tur vi hade :)
 
Trots den lilla olyckan så var jag i stallet varje dag ända fram till förlossningen. Har lite svårt att sitta still, som sagt. När vi hade passerat dagen D, så blev det lite segt att vänta. Det kändes som jag skulle ha magen kvar för alltid. Och det var iofs inte såå jobbigt. Jag blev ju inte så ofantligt stor, behövde aldrig hjälp upp ur säng eller soffa, eller med kläder eller skor. Hade heller aldrig några förvärkar eller smärtor överhuvudtaget. Johan fick dock massera mina trötta fötter om kvällarna ;)

En vecka innan förlossningen

Kvällen då vi åkte in, bara några timmar kvar..

 

Vi tog en dag i taget och ett par dagar senare var det till slut dags för vårt lilla underverk att komma till världen. Helt fantastiskt!! Men det blir en annan berättelse :)