Operationen

Förra veckan var det dags att fixa till lilla knät. Kändes aningen skumt att veta att det var så skadat när jag inte längre hade så kraftiga symtom. Men eftersom det är risk att det blir värre att gå med det längre så är det ju lika bra att fixa så fort det går.

 

Jag ammade lillan runt sextiden på morgonen och gjorde mig sedan iordning för avfärd. Johan skjutsade in mig och jag knallade upp till jobbet, som vilken dag som helst. Knasigt att gå till luckan och skriva in sig. "Jasså, kommer du!? Ja du hittar väl dit du ska, byt om så kommer de och hämtar dig sen." Jodå, jag hittade.. På med den vackra, blå rocken och de totalt opassande strumporna och tog plats i väntrummet. Kallt som attan var det och jag hämtade en till rock. Det satt en hel bunt med människor där redan och jag insåg snabbt att jag inte var först på planeringen som jag trodde.

 

 

 

Det är nyttigt att vara på andra sidan av alltihopa ibland. Det är verkligen förståligt att en del blir förbannade och förvirrade av att sitta där och vänta på operationen. De är kallade klockan sju på morgonen och sedan kanske de inte kommer in förän runt elva eller så. Så blev det för mig, och det var jobbigt även då jag vet hur det funkar. Tänk då en som är nervös och spänd och inte alls har nån aning..

 

Doktorn kom dock strax efter åtta för att prata lite om alltihopa. Men det var inte doktorn jag förväntade mig.. Hepp!? Det var någon som jag aldrig hade träffat, han sa att de skulle gå in och titta med kamera i mitt knä och se om de behövde göra nåt... Ähum what!? Är inte det rätt så klart redan vad som ska göras? Jo det var det ju, fast jag kan ju röra knät så mycket så det kanske inte är så farligt.. Hmm.. Nänä.. Den doktorn jag trodde skulle operera skulle visst det iaf, och denna skulle bara vara med. Bra!

 

Fick en brits i sängvänthallen, en nål i armen med dropp i. Hade tagit Alvedon hemma och nån annan premedicinering ville de inte ge mig eftersom jag ammar. Doktorn skulle fundera på vad jag skulle få efter operationen, så jag skulle kunna amma dagarna efter.

 

Så låg jag där och väntade.. Och väntade.. En efter en rullade in, men inte jag. Tog det hela med ro, jag vet ju som sagt hur det kan vara.. Träffade en och annan gammal kollega som kom ut och pratade lite. Insåg att jag saknar jobbet massor! Vill inte alls vara patient, vill gå in och jobba!

 

Så runt elva tiden var det till slut dags. Träffade ytterligare några kollegor på väg in på salen och det blev snabba hej hit och dit. Så in på salen, kände alla som var där, skönt. Upp på bordet, på med armstöd, EKG, blodtrycksmanschett, saturationsmätare, blodtomsmanschett samtidigt som de obligatoriska frågorna ställdes; ritad var jag, inga allergier, inga metaller i kroppen, tål tejp, rabbla personnummer. Hej och hå. Ytterligare uppenbarelser kommer över mig om hur chockartat det är att vara patient. Vad fort det går! Allt händer på en gång! Hallå! Lite snabbt prat om hur jag har det och hur de har det och sen var det dags att sova. Söker narkosläkaren och frågar om de är ok att söva och om amningen. Det är ok att amma till kvällen säger han. Perfekt. På med masken över ansiktet. Drar djupa andetag med syrgas och kollar klockan. 11.20. Frågar om jag får larynxmask. Det får jag. Godnatt.

 

 

Öppnar ögonen. Har sovit sååå gott! Kollar klockan. 13.40! Vad lång tid det tog utbrast jag. Omtöcknad. Någon frågar om jag kan flytta över mig till britsen själv. Jag svarar ja, men har ingen aning om jag gjorde det eller inte. Nya ansikten, kommer inte ihåg vilka, trots att jag läste efteråt vilka det var och jag känner dem väl.

 

Känner plötsligt att jag har ont! Inte så lite ont heller, och inte i knät utan i höften!! Kommer inte ihåg så mycket mer än att jag nästan får panik, så ont gör det! Gråter och skriker! Frågar om jag får röra på benet och det får jag. Måste ändra läge på höften innan jag blir galen. Sen är jag plötsligt på uppvaket. Helt snurrig. Ont som f-n! Någon kommer med tabletter. Jag tar dem och det släpper sakta. Ligger där i flera timmar, sover till och från.

 

Doktorn kommer och frågar hur det är med höften. Jag svarar att det är bättre. Jag måste ha legat konstigt med den under operationen. Efter ett par timmar är jag lite piggare och frågar om jag kan få fika. Te och mackor, mums! Doktorn kommer tillbaka och berättar om operationen. Säger att det var en allvarlig skada, en s.k. Bucket handle-skada och medial meniskruptur. De har tagit bort det som inte kunde räddas, det hade varit lite klurigt och tog lite längre tid än de trodde men det hade gått bra.

 

Han berättar om rehabilitering och risker och mediciner, frågar om sjukskrivning och sånt. De hade sytt ett par stygn som jag kunde ta om tio dagar. Hade skrivit remiss till sjukgymnast och recept på olika mediciner så fick jag bestämma själv beroende på smärtan. Belasta fritt men inte överanstränga. Kryckor första dagarna vid längre sträckor. Färdig!

 

Svullnaden börjar komma..

Tre ynka små stygn :)

Ringde Johan som kom och hämtade mig. Hemma väntade syrran med Freja. Dagen hade gått bra för dem! Skönt!

 

De första dagarna var knät som en fotboll! Fullt med vätska och lät som en vätskefylld, gnisslande gummiboll när jag rörde mig. Nasty! Rätt så snabbt blev det mindre svullet och mindre ömt. Nu en vecka senare rör jag mig ganska obehindrat förutom i trappor. Hopp om livet!..

 

Dagen efter operationen

En vecka efter operationen

 

Tack mina vänner på C-op som tog hand om mig! Ni gör ett excellent jobb! :)