Hjälplös

Det finns så mycket hemskt i världen, så ibland kan man nästan inte andas! Såg på SOS Uppdraget igår. Alltså dessa små stackars barn på barnhemmen som bara ligger i sina sängar och gråter lite tyst. Så himla fel och ovärdigt. Bara ett par veckor gamla och denna brist på närhet, trygghet och kärlek. Och det fortsätter så, i flera år och ibland hela livet. Jag får ont i hjärta och själ! Vill adoptera allihopa.
 
Man borde väl skänka pengar till det ena och det andra och skaffa fadderbarn med. Jag är dålig på det men skulle gärna göra det om jag visste att det verkligen hjälpte och att pengarna gjorde nytta och inte hamnar nån helt annanstans..
 
Är oerhört glad och tacksam över att bo i Sverige och över den uppväxt man haft. Och att förhoppningsvis kunna ge en bra, trygg och kärleksfull uppväxt till min egna lilla dotter. Men ibland kan man ju inte ens skydda sina egna från det onda. Är ofta in på denna sida och läser. Vilka berättelser! Så mycket de små änglarna tvingas utstå! Det är lika där, man blir så berörd och tagen av allt som familjerna och framförallt barnen varit med om. Det har ju eskalerat sedan man själv blev förälder. Sådana känslor visste man ju inte att man kunde ha för en annan människa. Så innerligt, kärleksfullt, oroligt, hjälplöst, upprört, ömmande och utmattande. Allt i ett! Och när det händer ens lilla nånting. Jag kan inte ens tänka mig det. Men ibland gör jag det ändå, tänker att nåt hemskt skulle hända. För att förbereda sig för en eventuell katastrof eller varför tänker man så?? Det är nog nästan enda gången jag kan få någon sorts panikångest.

Min lilla ängel, mitt underverk, mitt hjärta, min skatt!