Lite drygt två månader har gått sedan min prins Molle lämnade mig. Det är klart att tiden gör det lite lättare men inte saknar jag honom mindre för det. Kan fortfarande se honom i ögonvrån när en svart tröja ligger på golvet eller tänka i någon hundradels sekund att han ska få matresterna.
Nu är jag mest rädd för att jag ska glömma bort honom, hur han alltid går mitt i vägen för en och sätter sig på ens fötter, hur han låter när han drömmer, hur hans päls känns när man borrar in fingrarna den, hans irriterande leriga tassar och lukten av blöt hund.
Jag vill inte glömma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar